Generellt sett har buhundar ett gott självförtroende samtidigt som de är nyfikna och mycket vänliga. Det är en utpräglad familjehund som älskar människor och älskar barn. Som regel kommer de också bra överens med andra djur. Men det finns förstås också skillnader mellan olika buhundar, alla hundar är individer.
Norsk Buhund är en aktiv hund som behöver både få röra sig och att utmanas mentalt. Den är lättlärd och intelligent utan att kräva ständig aktivering. På kvällen vilar den helst tillsammans med sin familj. Så är du intresserad av en smart, aktiv och ibland lite utmanande hundras, så är Norsk Buhund något för dig!
Några nyckelord som utmärker Norsk Buhund
Rasinfo hos SKK
Du hittar mer information hos SKK:s hundrasinformation Norsk Buhund
Norsk Buhund är en typisk spets, under medelstorlek, med kort, kompakt kropp, tät, ganska åtliggande päls och upprättstående spetsiga öron. Svansen bärs hårt ringlad över rygglinjen.
Buhunden har ett vaket och energiskt temperament. Färgen är brungul eller svart. Den brungula färgen varierar från helt ljus till mera rödgult, med eller utan svarta hårspetsar. Den svarta är oftast enfärgad, men vitt som bläs, halsring och på tassarna förekommer.
Mankhöjden är för tik 41 – 45 cm och för hanhund 43 – 47 cm.
Buhundsfakta
Den Norska Buhunden är en mycket allsidig hund, som ursprungligen användes som vallhund. Som familje- och sällskapshund är den utmärkt; barnkär, lekfull och mycket kärvänlig, lika glad i alla familjemedlemmar. Det går att ha Norska Buhundar i stadslägenheter, men radhus eller villa med egen trädgård och närhet till natur är idealiskt. Buhundens medfödda vaktinstinkt gör att den kan bli “skällig” om inte detta tränas bort i unga år.
Genom sin energiska natur kräver Buhunden rätt mycket motion och aktivering. Norsk Buhund används idag till jakt, både på älg, småvilt och fågel. Det finns också buhundar som är framgångsrika i brukshundssporter som lydnad och viltspår. Nosework och Agility är också sporter som passar buhundar. I Sverige finns buhundar som har meriterats som räddningshundar och som servicehundar för rörelsehandikappade. Att rasen också använts som narkotikahund i England visar på buhundens allsidighet.
Den norska buhunden är en mycket gammal ras. Vid utgrävningar av vikingabosättningar och gravar har man hittat rester från så tidigt som 870-talet. Buhundarna följde också med på resor till bosättningar både på Island och i Storbritannien. Namnet “Buhund” är omtalat redan av Snorre Sturlasson i “Kongasagor”. En av historierna berättar att när Olaf Tryggvason var på Irland mötte han den kloka buhunden Vige hos en bonde. Bonden fick en guldring och Olafs vänskap i utbyte mot Vige.
Under århundraden har den i Norge använts som en mångsidig gårdshund, då den är aktiv, alert och tålig. Den har använts till att ha uppsikt över gårdarna, samt för att valla får och boskap. Den har under århundraden också använts för att jaga både björn och varg. I början av 1900-talet minskade antalet buhundar i Norge. En anledning var att man i fårskötseln började att använda importerade vallhundar.
I början av 1920-talet var läget akut och statskonsulenten Jon Saeland började inventera, registrera och beskriva Buhundarna. Detta arbete resulterade i att Norsk Buhund 1926 blev godkänd som en egen ras. Idag är den är uppsatt på det Norska Genresurscentrets lista över bevaringsvärda norska husdjursraser. Den norska buhunden är en av sju ursprungligt norska hundraser.
Rasspecifik avelsstrategi (RAS)
RAS är ett obligatoriskt dokument som syftar till att vägleda avelsarbetet inom en hundras. Det utformas av Norsk Buhund Ringen i samarbete med Svenska Kennelklubben (SKK).
Syftet med RAS är att säkerställa en långsiktig och hållbar utveckling av rasen. Dokumentet bygger på en analys av rasens hälsa, genetiska variation, mentalitet och funktion. Målet är att identifiera och motverka problem som kan påverka rasens välbefinnande.
RAS är en viktig del i att bevara hundrasernas unika egenskaper och funktion. RAS innehåller därför riktlinjer för urval av avelsdjur och rekommendationer för att undvika inavel och ärftliga sjukdomar. Genom att följa strategin kan uppfödare bidra till att bevara rasens positiva egenskaper samtidigt som man minskar risken för genetiska defekter.
Alla uppfödare och buhundsägare uppmuntras att ta del av RAS för att bidra till en sundare och mer hållbar avel. Dokumentet uppdateras regelbundet för att anpassas till ny forskning och förändrade behov. Hela det aktuella dokumentet hittar du i detta inlägg.
