Våga Valpa!

Jag vet inte riktigt hur tankarna på en valpkull för vår tik Bliss började. Kanske var det inspiration från Bliss’ uppfödare, Tom Delmefors och Jorel Saeland, kanske var det bara en idé som kom upp och sedan bet sig fast. Känslomässigt vacklade vi hit och dit men vid närmare överläggning med förnuftet verkade skälen for att vi, som privat uppfödare och utan tidigare egen erfarenhet av valp uppfödning, skulle ta en kull pa var tik främst vara tre.

För det första, tänkte vi, att det kanske ar bra för en tiks hälsa att ha fått valpar. Ett andra skäl var att bidra till att rasen växer. Det tredje och kanske viktigaste skälet var att det skulle ge hela familjen, inte minst barnbarnen Ingrid, Erik, Rebeckah, Liv och Jakob, möjlighet att få se en liten valpkull växa upp. Men förstås fanns också en tvekan att som “novis” våga sig pa en valpning och det var med stor tveksamhet som vi, jag och min man Rolle, fattade vårt beslut. Tvivlen fanns länge kvar. Skulle vi klara av det har? Vågade vi?

När vi väl bestämt oss föreslog Jorel en lämplig partner till Bliss, Affe (Vildhojdens Aggera). Parningen hemma hos Lotta och Stefan Nilsson i Linköping gick bra, Bliss och Affe fann varandra direkt och tycktes trivas med varandra.

Hemma igen började en spännande tid. och en möngd frågor dök upp: Var det verkligen “rätt” parningsdag? Hur snabbt kan man märka något? Och hur förbereder vi oss bäst? En bok i ämnet införskaffades, “Valpningsboken” av Ann­ Sofie Lagerstedt. Den blev lite av en husbibel for oss den närmaste tiden.

I tredje dräktighetsveckan började vi ana små tecken, bröstvårtorna fick en mer rosafärgad ton. Bliss var extra trött, tyckte vi, och så på dag 19 kräktes hon på morgonen. Stämde det inte med implantationen av äggen i livmoder? Jo, så var det nog. Den kommande veckan mådde hon uppenbart illa och åt sämre. Inte ens lax var gott. Vi har tät kontakt med Tom och bestämmer oss for att inte göra en ultraljuds­ undersökning for att inte stressa henne i onödan.

Veckan därpå äter hon igen och under vecka 5 börjar vi med en nytt foder avsett för dräktiga tikar och det fungerar bra. Vi ökar successivt matmängden och ger flera mindre portioner per dag. Bliss börjar bli lite rundare om magen och är inte intresserad av att leka med andra hundar längre, undantaget Selma, bästisen. Men barnbarnen gullar med henne och hittar pa namn till valparna, namn ur Pelle Svanslös värld är på förslag.

Och så kommer den där besvär­liga nyårsaftonen. Hos oss i Danderyd, vi bor högt med fri sikt åt tre håll, kommer det att smälla oavbrutet hela kvällen med ett crescendo vid midnatt. Bliss ar inte skotträdd men blir heligt förbaskad och upprörd. Kanske inte sa bra under många timmar i hennes tillstånd tänker vi. Vi beslutar att åka till Dalarna och sommarhuset. Enligt SKK får en tik överhuvudtaget inte flyttas för annat än veterinär­ besök eller på en sträcka under 50 km under dräktighetens sista två veckor. Men hon tog det ovanligt lugnt under bilfärden och vi hann hem igen med en veckas marginal. Så var den svårigheten övervunnen.

Väl hemma igen beställer jag tid for röntgen, for att få reda på hur manga valpar som väntas, men ångrar mig och avbeställer nästa dag. Bliss tar det ganska lugnt, hon känns tung men är fortfaran­de väldigt pigg. När vi går in i sista veckan väger hon 17 kg, en ökning pa ca 3,5 kg. Nu börjar vi vänta med spänning på att valparna ska födas.

Så på kvällen dag 64 börjar Bliss bli orolig, hon bäddar frenetiskt och kräks på natten. Hon dricker vatten men äter inte. Jag bäddar med plast i vår säng, för jag tänker att hon kanske väljer att föda i mattes och husses säng som hennes syster Minna gjorde. Resultatet är att jag inte får en blund i ögonen på hela natten på grund av prasslande underlag och snurrande hund. Inget mer händer den natten.

På morgonen den 23 januari tar jag tempen på henne och inser att öppningsskedet är igång. Har läst att det kan ta väldigt olika tid. Jag tycker Bliss har det jobbigt länge, om man också räknar in natten.
Men kanske lider jag mer än hon? Mitt på dagen anländer Cicci, var svärdotter som är barnsjuksköterska, och vi är nu tre i förlossningsteamet. Vi är ordentligt laddade med hand­dukar, sax, “näsfrida” for att suga rent luftvägar och glidsalva.
 
Bliss vill ut, det trycker väl på, och husse går ut så hon får kissa. Vi tre sätter oss sen i vardagsrummet med kaffe och semlor och Bliss är inte värre däran än att hon är framme och slickar i sig lite grädde. Hon cirklar kring “äkta mattan” mitt på golvet så vi brer ut lakan och handdukar där. Hon springer oroligt runt mellan rummen och plötsligt kommer hon farande, lite knäande och kutryggig, stannar på mattan och föder första valpen stående.

Fort gick det och hon är snabb att slicka valpen fri från fostersäcken, bita av navelsträngens på rätt avstånd och att äta upp efterbörd­en. Jag hjälper henne lite, men det hade jag inte behövt. Klockan är då strax efter tre, ungefär 12- 15 timmar efter det att jag upp­fattade att förvärkarna kom igång. Jag har telefonkontakt med Tom mest hela tiden. Det är en liten hanvalp som är född och han får genast namnet Sixten. Sixten gnäller och vinglar lite vilket oroar oss. Bliss lägger sig bara korta stunder med valpen, hon är fortsatt orolig och far omkring.

Valp nummer två kommer efter 1,5 timme, också det en hanvalp. Bliss står upp då också. Han föds med baken först. Ett kort ögonblick, men tillräckligt långt för att vi ska hinna bli lite rädda, fastnar han med huvudet innan Bliss krystar ut honom. Han har lite vatten och slem i luftvägarna men det fixar Bliss själv. Han är större och stadigare an Sixten och börjar tyst kravla pa en gång. Han får arbetsnamnet Sture.
 
Bliss har fortfarande ingen ro att lägga sig någon längre stund. Jag känner, försiktigt, att hon har en valp kvar på höger sida, minst en till på väg alltså. Men det dröjer ytterligare nästan två timmar innan valp nummer tre föds. Det ar en tik och hon föds “naken”, dvs. utan fostersäck – en liten våt fågelunge ser det ut som. Det kommer mycket efterbörd och hinnor efter valpen men Bliss äter upp alltihop. Valpen får så småningom arbetsnamnet Super­ Sara for sin fenomenala energi och snabba viktökning.

Vi väger valparna: Sixten 310, Sture 350 och Sara 280 gram. Vi noterar och antecknar kännetecken på ett papper som äldsta barnbarnet förberett med olika kolumner för tid, vikt, namn och kännetecken. Hon hade också förberett band i olika färgar att fästa på valparna men de kom aldrig kom till användning.

Nu är allt lugnt och Bliss lägger sig till ro med sina valpar i valplådan som vi byggt i ett hörn i köket. Men Sixten är fortfarande gnällig vilket bekymrar oss. Det står ju i boken att en det kan vara fel på en valp som bara gnäller. Men Bliss bryr sig om och pysslar med honom vilket talar mot detta. I efterhand inser vi att vi borde ha hållit Sixten mer varm, han fick vänta länge innan Bliss kom till ro och han tappade mycket energi.
 
Dagen därpå börjar lugnt men sedan börjar Bliss hässja och bädda igen. Kan det vara en valp kvar? Nej, det är nog bara efter­värkar, men vi inser att det nog ändå hade varit bra med röntgen eller ultraljud så att man hade vetat hur många valpar som var på gång. Sixten äter dåligt men har slutat gnälla. Han tappar orken hela tiden och andra natten blir katastrofal, han väger bara 200 g på morgonen.

Vi blir bestörta och husse åker iväg och köper mjölkersättning och nappflaska. Men Sixten klarar inte att suga ur nappflaska. Återstår att sprutmata honom och husse åker i ilfart till Albano djursjukhus. Sprutor får man egentligen inte köpa, men när husse vädjar, med tårar i ögonen och gråten i halsen, får han sprutorna. Cicci, som haft hand om för tidigt födda barn, ställer upp och instruerar oss om hur ofta Sixten ska matas och hur mycket han ska ha varje gång. Upp varannan timme pa natten alltså! Sen vår tredje timme, små mängder åt gängen, och Sixten repar sig långsamt.
 
Han ska också läggas vid ett bröst som någon av de andra valparna sugit igång. Bliss övervakar noga vad vi gör och får slicka Sixtens nos ren från mjölkersättningen. De andra två, som får mycket mindre uppmärksamhet av oss, klarar sig själva och går upp som de ska. Men redan på fjärde dagen vänder det för Sixten och efter fem dagar klarar också han sig själv. Med tiden utvecklar Sixten en strategi att äta på natten när de andra valparna sover. Vi pustar ut men håller kollen ordentligt.

Nu borde allt vara lugnt, tänkte vi. Men på natten till den sjunde dagen blev Bliss väldigt orolig, bäddade, vandrade runt och flåsade. Hon hade också lite feber. Jag var uppe flera timmar på natten och försökte lugna ner henne, jag t.o.m. låg i valpladan hos henne och valparna. Pa morgonkvisten fick jag tag på en veterinär hos Agria och hon lugnade ner mig. Bliss lugnade också ner sig och feben gick under dagen ner till det normala. En vecka efter födseln noterar jag i anteckningsboken: I natt sov alla! Då är Sixten uppe i 400g, Sture väger 520g och Super-Sara 570 gram. Hon är en riktig dunderklump! Jag pratar med Tom i telefon. Han har kontinuerligt uppdaterat oss med lämplig information och foton från hans egna valpningar, ett stort stöd under hela processen.

Så kommer äntligen en lugnare och roliga period. Valparna öppnar ögonen, börjar kravla omkring , blir mer och mer sociala och lekfulla. Vi börjar få kontakt med potentiella valpköpare och vi får dagliga besök av barn och barnbarn och deras kompisar. Pappa Affe och med matte och husse kommer också och hälsar på flera gånger.
 
Valparna växer till sig och får så småningom börja med lite mat. Köttfärs och ägg är ok, men uppblött föder är ingen höjdare. När de så småningom får valpfoder torrt går det mycket bättre. Vi låter också valparna smaka kokt kött, kyckling och torsk, och det gillas. Vi avmaskar och bestämmer slutligen namnen och registrerar valparna hos SKK samt försäkrar dem. Så småningom får valparna allt oftare gå ut i en inhägnad del av vår trädgård. De har fram tills nu bott i vårt kök och de har haft besök så gott som dagligen, mest av barn, vilket gjort dem barnkära och sociala. Två av valparna hamnar också hos barnfamiljer, Sture som byter namn till Zack, hos familjen Haglund i Östra Ämtervik och Sara, numera Sunna, hos familjen Gyllengahm, i Skellefteå. Sixten stannar nära oss, i Solna hos familjen Lind.
 
Det finns förstås mycket mer att berätta om den första valptiden som inte får plats här. Och det mesta är säkert välbekant för vana uppfödare. Men hur kan man då, avslutningsvis, sammanfatta våra erfarenheter som privata uppfödare runt dräktigheten och valparnas första tid i livet?

Visst är det mycket arbete och en hel del oro, men sett i efterhand är det en erfarenhet vi inte skulle vilja vara utan. Bekymmer och trötthet uppvägs med råge av glädjen över att ha fått följa  Bliss under resan att bli mamma. Att det var så naturligt, som om hon inte har gjort annat i sitt liv var en fascinerande upplevelse. Vi är imponerande över hennes omsorg, hennes lekar med och uppfostran av valparna. Och när Sixten fick sista slurken var han nästan tre månader gammal och såg nästan lika stor ut som sin mor.
 
Det känns som en ynnest att ha fått följa de underbara spirande liven som väldigt fort utvecklades till riktiga små buhundar. Men det är inte bara de personliga erfarenheterna som jag vill lyfta fram. Som ringar på vattnet har barn, barnbarn, grannar och vänner fått glädjas åt och lära sig umgås med valpar. Och valpkullen har i högsta grad även fört med sig fördjupande kontakter med andra buhundsägare och ett ytterligt steg i buhundsvärlden. Att kunna delta i avelsarbetet och bidra till att rasen växer har känts som ett stort plus.

Så med stöd av mer erfarna buhundsäagare – Visst Vågar man Valpa.
 
Ann-Kristin Ekman