Av Hans Rosenberg, utbildad exteriördomare 1984
Hur kan det komma sig att din hund ena dagen får Excellent och BIR och nästa dag slutar på Very
good eller kanske till och med ännu lägre? Många utställare ställer denna fråga och svaren är lika
många som frågorna. Ett snabbt och enkelt svar är kanske att vi alla är levande individer, både
domare, utställare och hundar. Levande individer med olika erfarenheter, kunskaper,
uppfattningar, värderingar och sinnesstämningar. Likaså att vi dömer just nu och inte sedan!
Internationell sport
Hundsporten och framför allt utställningar har ett stort internationellt intresse. Det sträcker sig runt
hela vår jord från Sydamerika i väst till Japan i öst. Tusentals människor med vitt skilda kulturer och
bakgrunder reser världen runt och dömer hundar. En viktigt gemensam nämnare har alla dessa
domare, kanske också den enda, ett intresse för hund!
Domarens utbildning
Oavsett från vilken del i världen som domaren kommer finns det en mängd omständigheter som
spelar en viktig roll för den slutliga prissättningen av din hund. Bakgrund och erfarenheter? Vilken
grund- och vidareutbildning har man genomgått? Deltagande på domarkonferenser och egna
studier? Vilka referensramar har man byggt upp, både nationellt och internationellt? Hur
kontinuerligt dömer man en ras eller flera på inofficiella som officiella utställningar? Vilken förmåga
har man att kunna se, känna, jämföra och värdera? Liksom att kunna motivera sig, fatta beslut, både
enkla och svåra?
Rasstandarden
Till domarens hjälp finns rasstandarden. En beskrivning på idealhunden som i princip inte existerar.
Vår moderorganisation FCI (Fédération Cynologique Internationale) erkänner de raser som vi
bedömer. Dessutom finns ett antal inhemska erkända raser i såväl Sverige som andra länder.
Standarden skrivs av respektive ras hemland. Därefter översätts den inte enbart på de större
internationella språken utan även på respektive lands språk. Det kan innebära att både ord och
värdefulla nyanser faller bort vid dessa översättningar. Det finns otroligt detaljerade rasstandarder
på flera sidor som exempelvis för mastino napoletano. Det finns också motsatsen, såsom för golden
retriever. Den första kräver både måttband och matematiska formler. Den andra lämnar mycket
öppet för egna tolkningar. Eller hur skulle du tolka meningar som ”halsens omfång ska på dess mitt
vara lika mycket som 8/10 av mankhöjden”? Liksom att en hals på annan ras ska vara placerad så att
den med ”lätthet kan följa ett spår”? Likaså ord som måttligt, lagom, medelstor och av god längd?
Om jag i båda fallen skulle dela ut dessa två standarder till en grupp domare och utställare, vet jag att
jag skulle få nästan lika många svar som deltagare på vad var och en värderar högst vid sin
bedömning. Några ser typ och helhet främst medans andra skulle se till huvud och uttryck. Det finns
de som skulle ha valt anatomi och rörelser istället före funktionell pälskvalitet liksom temperament
före en komplett tandrad eller rätt storlek. Vem har den rätta prioriteringen? En hund består av både
fel och förtjänster och de ska alltid vägas mot varandra om det inte tydligt anges i standarden som fel
eller diskvalificerande. Men inte ens de diskvalificerande felen skulle vi tolka lika!
Prissättning
Alla hundar har fel! Men det är inte så enkelt som några tror att ett fel påverkar graderingen från
Excellent/CK till enbart Excellent. Vid två fel, från Excellent till Very good och skulle hunden ha fyra fel
eller fler skulle priset bli Sufficient eller till och med Disqualified. Nej, det är summan av hundens
förtjänster som sätter det slutliga priset, oavsett om jag som domare hittade ett eller flera fel!
Återigen är det utrymme för domarens personliga tolkning.
Handen på hjärtat – har du jämfört din hund mot gällande standard? Kan du se objektivt på din
hund? Är det verkligen så att alla hundar som ställs ut är av championkvalitet? För det är ju ändå det
priset som majoriteten av utställare förväntar sig att de ska få?
Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar (SRD)
Dessutom finns numera SRD att ta hänsyn till vid bedömningen. Det innebär att; hundar ska kunna
andas obesvärat, hundar ska kunna uppvisa ögon fri från irritation, hundar ska ha frisk hud liksom
friska tänder, inga hundar ska varken vara överviktiga eller för magra för sin ras, pälsen får inte vara
så omfångsrik att den besvärar hunden liksom att alla hundar ska kunna röra sig rastypiskt utan
synbar ansträngning. Dessutom ska alla hundar ha mentalitet som tillåter att de kan fungera i
samhället. Väldigt viktiga punkter men som ger utrymmet för domarens egna tolkningar.
Bedömningen i ringen
Arrangören på utställningen räknar med att domaren dömer ca 20-25 hundar i timmen. Det blir max
tre minuter/hund. Det kan tyckas lite men med domarens rutin, utmärkta ringsekreterare och
duktiga utställare fungerar det oftast utan problem. Under dessa tre minuter ska jag som domare
bedöma hundarna enskilt med kritik och i konkurrens med övriga deltagare i klass och ras. Som
publik har du mer tid att bedöma samma hund, därför att du kanske ser den vid andra tidpunkter,
utanför ringen och under tiden som hunden befinner sig i ringen med sina konkurrenter.
Domarkonferenser
För att vi domare både ska förkovra oss på raserna och på sikt ska få en enhetligare bedömning
arrangerar de flesta ras- och specialklubbar återkommande domarkonferenser, med blandat resultat.
Bäst genomslagskraft beror oftast på hur rasen presenteras både i teori och i praktik liksom genom
klubbarnas raskompendier. Likaså vilka hundar som klubben har valt att symbolisera idealhunden.
Här har klubbarna ett stort ansvar som kan påverka domarna.
Hundens del i bedömningen
Hundens dagsform spelar ytterligare en stor roll för bedömningen. Exempelvis kan hunden påverkas
beroende på plats och omgivning. Tidpunkten i hundens liv, konkurrenternas beteende och förarens
nervositet. En jobbig bilresa till en utställning kan resultera i trötta rörelser, brist på utstrålning och
dålig hållning. En tik i löpperiod är kanske inte lika ”på” som en hane som känner vittringen av
densamma! En päls som för länge sedan varit i sin blomning är inte detsamma som en som är på G!
Höjden på hundar förändras inte bara pågrund av ovana och underlag utan också hundens
sinnesstämning vid tidpunkten.
Men hur kan samma hund få olika pris av samma domare?
Anledningarna är naturligtvis desamma som jag redan nämnt men jag kan ge ett konkret exempel.
Det var en hund av en något udda ras som jag dömde i juniorklass. Han var naturligtvis under
utveckling men jag bedömde honom att ha utmärkta förutsättningar. Det resulterade i både Cert och
BIR. Samma hund ställdes ut senare för mig med resultat 2:a! (enligt det tidigare systemet). Det
berodde på att han såg än mer omogen ut än vid vårt första möte tre år tidigare. Likaså har hundar
som jag tidigare premierat högt kommit tillbaka i dålig kondition. Det har resulterat i lägre pris och
sura utställarminer.
Finns det ingen som dömer fel?
Vi domare dömer utifrån våra kunskaper och naturligtvis kan dessa vara högst skiftande. Samtidigt är
det viktigt att arrangören tar sitt ansvar och bjuder in rätt domare på rätt ras! Jag tycker t ex det är
högst oärligt att låta allrounders från ”landet långt bort” döma våra inhemska nordiska raser, då de
knappt finns utanför Nordens gränser. Likaså att man verkligen frågar samma domare vilka
rasgrupper som han föredrar. Detta med hänsyn till att domaren då kan välja de raser som han bäst
behärskar.
Samma pris men olika värde
Jag hävdar att vi tar både vinst och förlust på olika sätt beroende på vem som dömer. Respekten för
domaren och hans kunskaper liksom engagemang och uppförande kan vara nog så betydande för hur
utställare värderar en domares bedömning.
Slutligen
Finns det någon som har facit på denna fråga? Varför dömer vi så olika? Vem dömer rätt och vem
dömer fel? Som jag skrev i inledningen är vi inte mer än människor med olika erfarenheter,
bakgrunder och värderingar. Det är precis som livet utanför utställningsringen. Konsten är den att vi
alla måste respektera varandra om det så är inom politik, religion eller i den närmaste familjen.
Bedömningen är domarens subjektiva uppfattning av din hund. Till den dagen vi får ett nytt
bedömningssystem får vi göra så gott vi kan och det är jag övertygad om att många av världens
domare redan gör. Får du någon gång en möjlighet att själva döma, ta den – förståelsen för
domarens beslut brukar bli mer tydliga då!